thetwin

                            

Dagen i dag har jag fördrivit mestadels på stan. Var hur varmt som helst trotts att jag endast hade en tunn sommarklänning. Men men man ska inte klaga nu när värmen äntligen är här. Man vet ju allt för väl vad som kommer senare i form av minusgrader, hällregn och slask. Så positivt tänkande! Mötte upp H på stan och tog en liten shoppingtur. Köpte en helt underbar väska som dock va alldeles för dyr för min plånbok egentligen men jag tyckte att jag ändå hade förtjänat den med tanke på allt strul med A. Dessutom var den ju oerhört praktisk. Stor med massa bra fack..Vet ju dock hur det kommer att sluta, med alldeles för mycket saker nedstoppat i den så jag kommer få uppsöka en kiropraktor för axe/ryggproblem inom en snar framtid. Men det är det värt. Sedan mötte vi upp O och gick och tog en fika och paratade, pratade, pratade precis som alltid vid våra fikastunder. Mycket trevligt hade vi och det va härligt att träffa dom och få prata av sig lite. Blir ju lite isolerad när man är på landet under en längre tid. Men imorgon bär det av ut till min kära ö igen för att tillbringa två dagar alldeles ensam där ute. Har aldrig hittils varit det men jag ser verkligen fram emot det. Känner att jag behöver få lite andrum och reda ut lite saker med mig själv. Sen att få möjlighet att bättra på brännan på bryggan och ta ett dopp i ett svalkande hav är ju inte direkt fel de heller.

Då va man hemma igen. Har haft helt underbara dagar på landet. Klarblå himmel och spegelblankt hav. Kan inte bli bättre än så. Har tillbringat den mesta tiden liggandes på bryggan med ipoden ipluggad i öronen eller med en bok i handen. Igår undantaget för då var det dags för fest. Det är så att varje år sista veckan i juli annordnas en stor fest där ute med liveband, dansbana, öltält och hela baletten. Så två kompisar till min bror kom ut och sen dök det upp massa annat folk till vårt förkrök på vår brygga innan vi begav oss mot festplatsen på grannön. Där blev det kärt återseende med en hel hög människor från sommrar långt tillbaka i tiden. Hamnade på en av bänkarna med en mycket trevlig och pratsam pojke från en av öarna intill och blev sittande där en stor del av kvällen. Mycket charmig kille måste jag säga. Min brors kompisar tyckte dock absolut att jag måste prova dansbanan med dem också så det va bara att ge sig upp och hoppa runt och svänga sina lurviga med alla andra glada skärgårdsmänniskor. Jag säger bara det, den som aldrig varit på en rikitig skärgårdsfest vet inte vad den har missat! Nu blir det till att vara hemma några dar och träffa lite folk och sedan bär det av ut igen. Som jag sa förut det gäller att passa på! Kan kanske vara så pass att jag får med mig en viss A ut. Men med tanke på hur det har varit hittills sätter jag inte allt för stora förhoppningar till det. Men man vet ju aldrig. Killen kanske faktiskt  tar sig i kragen snart?

Idag åker ja till landet och stannar en vecka. Känner att jag behöver komma bort lite och nu när ja ändå inte gör nått känns det smart att ta tillfället i akt. Längtar så mycket dit också. Har inte vart där sen födelsedan så det är verkligen på tiden. Finns inget bättre än att vara där ute. Omgiven av hav och underbar natur. Så fort ja kliver av båten och andas in luften där ute är det som om alla problem inte existerar längre. Det är som att komma till en helt annan värld. När ja återvänder till stan igen är ja alltid mer utvilad och med huvudet fullt av lösningar på de problem som förtillfället inkräktar i mitt liv. Det finns verkligen ingen annan plats som får mig att känna så här. Många som har vart där ute brukar säga att det är nått magiskt över vår ö och det tror ja faktiskt att det är.  Men magi eller inte så är det ialla fall mitt lilla paradis i världen.


 

Söndagen slutade helt annorlunda än ja hade tänkt. Mina planer va att bara vara hemma hos föräldrarna i myskläder och titta på tv. Men se det blev det inte tal om. Istället dök min bror upp efter jobbet och drog upp mig ur soffan och förkunnade att ja skulle med ut och ta en öl med honom och hans kompisar. Däribland A. Ja tvekade lite först med tanke på hur vårt senaste möte slutade men sen tänkte jag helt enkelt bara skitsamma. Så innan jag visste ordet av satt jag på en pub på s:t eriksplan med A brevid mig. Det var riktigt trevligt och när vi skulle resa oss för att gå märkte ja att det kanske hade varit lite för trevligt då jag vinglade betydligt. Men en stark arm från A löste det problemet

Jag hade ju bestämt mig sen vi sågs senast att det fick vara nog med jagandet nu från min sida och att det skulle vara upp till honom nu. Men tack vara mitt vinintag kände jag att jag kunde hålla igång det lite till och frågade därför om han hade lust att ses idag. Visserligen sa jag att min bror skulle va med också för att göra det lite mindre angeläget. Han sa att vi kunde ses och vi bestämde att han skulle höra av sig på förmiddagen. Men inte blev det till mig han ringde idag inte utan till min bror. Men han kom ialla fall över hit och min brors kompis K kom också. Då vädret inte var så lockande kollade vi på film hela dan och drack mängder av kaffe och te. Jag var lite kylig mot honom i början men efter att han tittat mig i ögonen och sett lite skyldig ut var det kört med det. Sen låg vi brevid varandra i min brors säng och pratade av och till och lite fysisk kontakt här och där blev det också. Sånna där små berörningar som bara råkar hända när man flyttar lite på sig och så. Men som ändå är helt igenom planerade. Men som är nog för att skicka en härlig stöt genom kroppen... Som jag läste nånstans nångång: "Kärleken är mitt livs största glädje och mitt livs största sorg. Den är livet." Så sant.

Kvällen igår blev mycket lyckad. (Bortsett från djävulskt ömmande fötter mot slutet som gjorde att det blev  en barfotapromenad fram på småtimmarna). Mosebacke var ett härligt ställe dit jag kommer styra min färd fler sena kvällar i mitt liv. Stämmningen blev dock en aning sorlig när vi skulle skiljas åt. Det var med en tår i ögonvrån som jag kramade I hej då. Kommer sakna henne. Känns som vår vänskap är på en annan nivå nu mer och hon har kommit att bli en mycket viktig person i mitt liv. (Kan ju hoppas att man ligger någolunda till hos henne också). Som tur är brukar ju tiden flyga fram och de här veckorna kommer snart vara som bortblåsta. Det är vid just dessa tillfällen man faktiskt önskar att tiden ska gå snabbt. För det mesta vill man ju annars göra allt för att bromsa den. Eller som allt som oftast vrida den tillbaka.  

Då vad det snart dags. På måndag åker I iväg från oss. (Som tur är bara för några veckor). Så därför blir det utgång och festande ikväll. Först hem till I och föra och sen möta upp massa andra människor för att sedan troligtvis bege oss till mosebacke. Men sen vet man aldrig vad det hela slutar (speciellt inte då I verkar vägra gå hem innan tre) haha. Ska bli skönt att komma ut lite och träffa folk. Är så mycket som rör sig i mitt huvud just nu så ja behöver ett break. Vad kan då vara bättre än mina underbara vänners sällskap, vin och en natt på stan i sommarstockholm? Precis inget.

Konstigt. När man jobbar hela dagarna så klagar man på att man aldrig har tid för nånting. Vänner, shoppa, sola. You name it.  Det är så jobbigt att ha dagen fylld med jobb och man vill inget hellre än att va ledig och slippa det hela. Men när man sen sitter där flera dagar i sträck utan nått att fylla dom med av olika anledningar (sparken t.ex.....) Längtar man plötsligt tillbaka.(Men nej jag längtar inte tillbaka till den butiken bara efter ett jobb) Känner mig så rastlös trotts att det bara gått några dar.

Ikväll kommer ialla fall M och H hit för en myskväll. Prata massa och dricka bailys. Ska bli jättetrevligt. Det va tag sen det bara var vi tre som träffades. Har känt av vissa spänningar de senaste månaderna som ja tänkte försöka reda ut ikväll. Tycker inte om när saker ligger och gror mellan personer och inget görs åt det. Speciellt inte när det är någon som står en nära.

   



I see forever when I look in your eyes
You're all I've ever wanted
I always want you to be mine
Let's make a promise to the end of time
We'll always be together
And our love will never die

So here we are face to face and heart to heart
I want you to know we will never be apart
Now I believe that wishes can come true
'Cause when I see my whole world
I see only you

(Chorus) When I look into your eyes
I can see how much I love you
And it makes me realize
When I look into your eyes
I see all my dreams come true
When I look into your eyes

I've looked for you all of my life
Now that I've found you
We will never say good-bye
Can't stop this feelin'
And there's nothing I can do
'Cause I see everything
When I look at you
 

Hur gick det då? Jo han hämtade mig och vi åkte ut till ett jättefint ställe och tog en promenad. Like back in the old days. Vi pratde på om allt möjligt utom oss. Efter att ha föreslagit en vilopause på en bänk kände jag att det va upp till mig att ta upp det. Så jag lättade mitt hjärta och han svarade mer eller mindre och vi pratade men han gled hela tiden in på annat runtomkring. Så tillslut blev det inte så mycket mer sagt om det hela och vi begav oss tillbaka till bilen. Hem till honom och driack te (ännu mer back in the old days) och prata, prata, prata. Men om allt annat utom det viktiga. Sedan bar det av hem till föräldrarna för att umgås med bror min och där i hans sällskap fastnade A och vi sa inte så mycket mer till varandra. Kände att jag behövde tänka så jag sa att jag skulle ta en promenad. Jag hann få ett "Hej då" ropat efter mig innan jag gick ut genom dörren. Så där har ni det. Inget blev egentligen sagt. Inget steg har tagits i någon som helst riktning. Jag är mer förvirrad och frustrerad än någonsin. Ibland undrar man varför man gång på gång utsätter sig själv för sånt här? Men som man säger vad gör man inte för kärleken.

(Ledsen I och H att jag inte har ringt men ja orkar inte ta det här just nu. Ge mig några glas vin på lördag så ska ni få höra)

Jaha här trodde man att man skulle börja jobba igen. Men vad händer? Jo man får sparken. Anledningen? Chefen tyckte inte att det funkade mellan oss. Han gillade mig helt enkelt inte. Den förbannade.... Jag har inte gjort annat än att le så att jag får kramp i käkarna åt deras älskade kunder. Släpat mig dit fast jag varit sjuk. Slitit med allt dom har bett mig om (den där jävla frontningen i synnerhet) för att de ska va nöjda. Och det här är alltså tacken. Och tro inte att han va sorgsen och beklagande. Nej visst inte. Han var så otrevlig han bara kunde och fick mig att vilja rusa därifrån gråtandes som ett litet barn som gjort nått dumt. Det suger att vara utan jobb och därmed pengar. Men fan va skönt det ska bli att aldrig behöva sätta sin fot i den där butiken igen!

Så var min andra semestervecka över. Tillbaka till kassan. Har dock hört ryktas om att en viss mindre omtyckt chef har gått på semester. Det gör min tillvaro på jobbet klart mycket mer uthärdlig. Nu känns det bara lite mindre jobbigt att mina dagar ska fyllas av varuplock och PLU- koder. Tur att man har O och H där emellanåt som kan liva upp tillvaron när leendet mot kunderna börjar blekna.

Efter ett långt samtal med en mycket god vän igår kväll bestämde jag mig för att ta ytterligare en chansning och ställa ett krav på A. Skickade därmed iväg ett sms idag (tog dock ett tag innan jag tog mod till mig och tryckte på skicka. Har blivit en sån fegis) Visste inte alls hur han skulle reagera men några minuter senare plingade det till välbekant och jag kunde läsa ett tillfredsställande svar. Vi ska träffas imorgon och prata. Vet inte vad det kommer leda till men jag har en del saker jag måste få honom att inse innan han flyr ut i skogen och beslutar om vår framtid. Önska mig lycka till.

Jag har funderat en del. Jag är ju väldigt säker på det jag känner för A. Jag har redan tagit stora chanser för mitt hjärtas skull för att det ska få som det önskar. Men nu börjar jag bli rädd. Jag har redan blivit ordentligt krossad en gång och har nyss lyckats resa mig igen. Jag känner mig starkare och mår bättre än på mycket länge och därför är jag så rädd att förlora det. Att jag ska trilla ner i diket igen. För att jag vet att om A efter alla olika svar och betänketid skulle säga det jag fruktar mest. Vill jag inte va med längre. Hur skulle jag ta mig igenom allt en gång till? Dessutom när det kommer vara så mycket värre den här gången....Men är det mer värt att ge upp något som man vet är rätt av hela sitt hjärat bara för att man är rädd?


                                   

Gårdagskvällen artade sig bra. I och jag hade det mycket trevligt, drickandes vin (I självklart öl) och pratade om män på ballkongen i kvällsolen. Senare dök A upp och fjärillarna i min mage började omedelbart löpa amok. Vi sa inte så mycket till varandra i början men en del blickar utväxlades. När I tråkigt nog va tvungen att gå ganska tidigt hamnade jag och A brevid varandra i vardagsrummet. Och helt plötsligt vände han sig till mig och tog upp det där ämnet. Oss. Han inledde med att han tyckte vi skulle ses och prata. Han ville också  försäkra mig om att han inte hade glömt det vi talade om på min födelsedag. Men han måste fortfarande fundera. För som han sa, "Om vi ska bli tillsammans igen vill jag att det ska bli för en lång tid" och därför vill han inte stressa nått. Men vi ska alltså ses och prata. Ett steg i rätt riktning tyckte jag och fjärillarna gjorde volter.  Men. Sen kom fortsättningen. "Jag jobbar väldigt mkcket nu de närmsta två veckorna och sen tänkte jag åka upp till stugan själv en vecka och tänka".  Och plötsligt hade han tagit två steg tillbaka....
Så visst fick jag svar på en del av mina frågor. Dock är svaret på den stora frågan fortfarande obesvarad och uppskjuten på obestämd  tid...Nya frågor har också börjat dyka upp. Kommer jag orka? Är kärleken så stark som jag hoppas?

Ikväll ska ja och min käre bror ha lite folk hemma och föra och sen blir det nog utgång. Bland de som dyker upp finns en viss A. Fick höra av min bror att han har gjort slut med sin flickvän nu. Vågar egentligen inte hoppas allt för mycket. Men fjärillarna i min mage är av en annan åsikt. Får se hur kvällen artar sig. Kanske får jag svar på min förhoppningar. Kanske inte....

Jaha så var man tillbaka i Sverige igen...Kan ju inte påstå att jag har saknat det direkt förutom mina vänner och familjen då. Tänkte inte ta upp allt som hänt då kommer jag få sitta här hela dan. Men våra planer på en lugn vilovecka blev ju inte direkt infriade. Istället har vi tillbringat dagarna vid poolen och jobbat på brännan (en del vila då visserligen) och nätterna har vi dansat, dansat, dansat (mycket boten anna och sommartider blev det då minst hälften av alla var svenskar eller norskar) och nattbadat eller ja morgonbadat snarare. Efter sex sådana kvällar är man nu ganska sliten måste jag säga. Men det va det sannerligen värt! Träffade även en del trevligt folk och både H och jag kan stryka en sak från våra listor nu (jag fick dock jävliga brännsår som följd) haha. Efter umgänget med "bolichevic" även min stalker för veckan´, "handikapt" och "han som vi aldrig fattade vad han hette" har vi också utvecklat paronoia när det gäller vita minibussar. Får nog bli lite terapi för vår del H. Men jag skulle kunna skriva om det här i evighet som sagt men jag kommer ändå inte kunna förmedla ens hälften av den känsla och det underbara som vi hade där borta så det är lika bra att jag slutar nu. Men den här veckan går helt klart till historien som en av det bästa i mitt liv!

Idag åker vi! Om drygt 6 timmar sitter vi på planet som ska ta H och mig till en mycket efterlängtad vecka på Kreta. Ska bli så härligt att få komma iväg. Känns verkligen välbehövligt med ett miljöombyte efter allt som hänt de senaste månaderna. Den här veckan ska vi bara ägna oss åt att ligga på stranden och sola, äta god mat och dricka svalkande drinkar i solnedgången. Blir nog en hel del djupa samtal på ballkongen sent om nätterna också om jag känner oss rätt.
Bara packa det sista nu och på med min chockrosa t- shirt (inhandlad under inflytande av H) och solglasögonen och sen bär det av mot Arlanda!

Nyss hemkommen från en lång fika med tjejerna. Fösta gången på en månad som vi ses allihopa igen. Märkte att jag verkligen hade saknat att sitta så där samlade och prata om allt som hänt person för person som vi brukar. Tyvärr vad det inte bara roliga saker att prata om. Vissa av oss hade  trevliga nyheter att komma med medans andra av oss hade sorliga saker på hjärtat. Men H du vet att vi finns här för dig allihopa och att du aldrig behöver känna dig ensam. Vill du att jag ska komma och sova hos dig så gör ja det. Allt för dig vet du, bara du mår bra. Du vet att det råder lite delade meningar om en viss A i ditt liv men oavsett vad du beslutar så har du mig bakom dig glöm inte det.

Ibland undrar man varför det ska behöva va så här i våra liv. Ena stunden har man massa underbara saker att berätta om en person, man är så lycklig, han är så gullig, rosa moln och allt det där. Medans man i andra stunden dyker upp rödgråten och med krossat hjärtat då denna underbara person visade en annan sida och inte va riktigt så där gullig längre. "Love is a losing game" sjöng någon. Ibland undrar ja om det inte i slutet ändå är så. Hur man än vänder på det.  Eller kan kärlek verkligen vara för evigt och vara så där underbar, äkta och fin? FInns det verkligen någon sanning i "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar"? Ja vill verkligen tro att svaret på dessa två frågor är ja. Men ibland är det så svårt att hålla fast vid den tron...

Hatar verkligen när det här förbannade Ibs ska förstöra mitt liv. (För dom som inte vet är det en kronisk magsjukdom). Har inte kunnat jobba på två dar nu än mindre göra det ja har planerat. Lyckades ta mig ut en liten stund idag med H iallafall för att växla pengar inför vår stundande resa. Men allt blir så jobbigt när man ena stund har så ont att man bara ligger i sängen och andra känns det som att man ska kräkas. Det som gör det hela ännu mer besvärligt är att det inte finns något att göra åt det. Man får helt enkelt försöka hitta sina egna sätt för att lindra symptomen. (Har fått lite skumma pulver och så men de funkar inge vidare). Undvika stress är nästan det viktigaste då den här sjukdomen har samband med stress. Tyvärr är ja sämst på just den punkten. Jag brukar ha väldigt lätt för att bli stressad eftersom ja alltid ska planera och ha mig och dessutom oroa mig (alldeles för mycket och i onödan ja vet) och det i sin tur gör att jag mår ännu sämre. Men men har verkligen försökt varva ner de här två dagarna nu och ska fortssätta ta det lugnt imorrn för inget ska få hindra mig från att sitta på flyget tillsammans med H på torsdag påväg mot vår efterlängtade vecka på Kreta!

Gud vilket beklagande inlägg det här blev. Ber om ursäkt för det men jag va tvungen att få klaga lite för att få det ur mig.