thetwin

Gårdagskvällen artade sig bra. I och jag hade det mycket trevligt, drickandes vin (I självklart öl) och pratade om män på ballkongen i kvällsolen. Senare dök A upp och fjärillarna i min mage började omedelbart löpa amok. Vi sa inte så mycket till varandra i början men en del blickar utväxlades. När I tråkigt nog va tvungen att gå ganska tidigt hamnade jag och A brevid varandra i vardagsrummet. Och helt plötsligt vände han sig till mig och tog upp det där ämnet. Oss. Han inledde med att han tyckte vi skulle ses och prata. Han ville också  försäkra mig om att han inte hade glömt det vi talade om på min födelsedag. Men han måste fortfarande fundera. För som han sa, "Om vi ska bli tillsammans igen vill jag att det ska bli för en lång tid" och därför vill han inte stressa nått. Men vi ska alltså ses och prata. Ett steg i rätt riktning tyckte jag och fjärillarna gjorde volter.  Men. Sen kom fortsättningen. "Jag jobbar väldigt mkcket nu de närmsta två veckorna och sen tänkte jag åka upp till stugan själv en vecka och tänka".  Och plötsligt hade han tagit två steg tillbaka....
Så visst fick jag svar på en del av mina frågor. Dock är svaret på den stora frågan fortfarande obesvarad och uppskjuten på obestämd  tid...Nya frågor har också börjat dyka upp. Kommer jag orka? Är kärleken så stark som jag hoppas?