thetwin

Kvällen igår blev som gissat intressant. Först strulade saker och ting eller ja personer som gjorde att vi knatade omkring i gamla stan utan att komma nån vart. Sen lösgjorde vi oss från problemen och begav oss till det tilltänkta stället för kvällen.
Väl där blev kvällen riktigt toppen. Musiken va underbar. Så många härliga låtar man glömt men som vi nu med glädje dansade oss genomsvettiga till. En viss S hade fått i sig lite väl mycket under kvällen och gjorde mig till sitt byte vilket jag vänligt men bestämt försökte avstyra. Man han är onekligen en kille som bjuder på sig själv haha. Tyvärr blev det inte en så rolig kväll för alla. Vid hemgång hittade jag en förkrossad och gråtande A utanför som tills den här kvällen varit min brors flickvän. Kunde slutat bättre om man säger så. Trotts att jag aldrig riktigt fattat tycke för henne kunde jag inte annat än slå mig ner och försöka trösta henne. Jag satt ju själv i den sitsen för inte så längesen och vet hur fruktansvärt ont det gör. Och att dessutom vara helt ensam och utlämnad gör att man verkligen behöver någon. Så efter att försökt trösta det otröstliga placerade ja henne i en taxi och hoppades att det skulle ordna sig.
I sånna här situationer undrar man verkligen om allt det här med kärlek och förhållande är värt det. Ja menar se på mig själv va jag håller på med. Kanske är det jag som sitter där snart helt otröstlig. Kan man resa sig hur många gånger som helst? Och det finns inget som kan lindra smärtan när man sitter där helt tom och förkrossad. Inte meningen att låta helt uppgiven och negativ men ibland kan ja inte låta bli att ifrågasätta vad man egentligen utsätter sig för här i livet. Varför och framförallt. Till vilket pris.?